Panikångest

Efter att Sallie föddes tog det ca 2 1/2 månad innan hon började sova på nätterna. Hon var vaken och skrek till och från HELA natten. Sen vaknade Jack kl åtta och var pigg och ville leka osv. När hon äntligen började sova ordentligt kom Jack in i en orolig sömnperiod, dels beroende på att vi varit KONSTANT förkylda sen vi började på den jävla  förskolan (tro inget annat än att jag gillar förskolan och personalen!). Men med facit i hand ser jag att Jack i snitt varit där 1 1/2 dag per vecka sen han började men varit sjuk 7 dagar i veckan nästan. Börjar undra om det är värt att betala över 1000 kronor i månaden.... plus att Sallie också blir smittad hela tiden.

Så nu känns det som att jag med tanke på att jag knappt kunde sova alls de sista graviditetsmånaderna har ett fruktansvärt underskott av sömn och vila. Mina barn har också den fina förmåga att nästan aldrig sova samtidigt på dagen, vilket innebär noll vila under dagen och så går jag upp 4-5 ggr per natt och sen vaknar barnen kl 7 och vill stiga upp.

Känner att jag är irriterad jämt, blir arg och sur hela tiden, har noll tålamod, snäser åt mannen, barnen och hundarna. Känner panik för att det är så stökigt och skitigt överallt hemma. Kontentan är alltså att jag känner att jag mår som en skit som bara vill skrika rakt ut och stortjuta.

Någonstans i allt det här får man väl påminna sig att det är man själv som valt att skaffa två så små barn tätt, valt att köpa två hundar, valt att bo i hus som ska skötas men trots att jag försöker intala mig det och försöka glädjas åt allt det fina jag har så ligger paniken ändå inte långt borta.

Undrar seriöst om jag behöver äta någon lugnande tablett och någon uppiggande tablett på en och samma gång???